Novell



Det var en gång ett stort slott, belägen på en på den tiden ganska okänd ö.
Ön var mestadels täckt av en lummig skog och i mitten av ön reste sig ett högt berg med två toppar.
På den östra stranden hade en liten by på ungefär 1000 invånare börjat växa upp.
Ön styrdes av en medelålders kung vid namn Pucko, och hans fem år yngre undersköna, men elaka, drottning Nördina.
De hade en son som hette Nörd efter sin mor, som var så ful att prinsessorna svimmade när de såg honom (detta för övrigt ett tecken på en prinsessas äkthet, lika tillförlitligt som ärtan i sängen).
Nörd älskade morötter, men bara de morötter han själv hade planterat.
På den östra, klippiga sidan av ön hade han några morotsland. Där tillbringade han sina dagar åt att rensa, äta och slöa.
När han inte själv var vid sina morotsland hade han några skräckinjagande vaktgråsparvar utplacerade, som dygnet runt höll morötterna under uppsikt.
Hans mor, Nördina, tyckte att det var ytterst opassande för en prins att ”böka omkring i jorden sådär” som hon uttryckte det, och hade förgäves gjort allt i sin makt för att hjärntvätta honom till "ett mer acceptabelt tidsfördriv".
Hon ville att Nörd skulle lära sig att brodera vackra tavlor istället.

Det var vid den här tiden som en roddbåt började närma sig den östra stranden, och besättningen som bestod utav de läskigaste tandläkarna världen någonsin skådat, gjorde sig klara att gå iland…

En ilsken kock klampade runt i slottets stora kök.
Han hade inte sett till brevbäraren på tre dagar nu, vilket betydde att han var tvungen att vänta extra länge på sin nya kokbok från kokboksklubben.
Och som vanligt när Kocken var arg, slamrade han med sina grytor och kastruller, och gnisslade tänder så att det hördes ända till byn.
Man kände väl till vad Kocken kunde ta sig till om han inte fick sin post i tid, och det viskades om att vissa brevbärare aldrig återvände.

På den östra stranden hade tandläkarna just gått iland, och gjorde sig klara för sin korta vandring in till byn.
De svor en ed på att kolla in varenda tand på hela ön, innan de började gå.
De gick och gick, det verkade ta en evighet att nå fram till byn, men varje steg de tog gjorde dem bara läskigare och mer beslutsamma. Plötsligt utbrast en av tandläkarna:
- Jag hör något!
De andra tandläkarna spetsade öronen.
Någon skriker, mumlade de i läskigt långsam slowmotion…

På slottet vid ett fint dukat bord, serverades det ”sköldpaddssoppa” med ”snigelkotletter”, och ”latmaskpudding” som dessert.
Kocken flinade elakt och återvände till köket för att slipa sina knivar.
- Åh nej! gnällde Nördina. Inte brevbärare nu igen…
- Fan ta honom om han lägger liket i min garderob, utbröt kungen. men inte ens en kung vågade sätta sig upp emot Kocken, och i synnerhet inte en av sin fru så hunsad kung som Pucko.
Nördina grimaserade instämmande.
- Har du sett till Nörd, undrade hon. Han skulle hjälpa mig att röja upp i min klädkammare.
Jag tror han rensar sina morötter, sa Pucko.
De pratade inte mer om det, för vad fanns det mer att säga om deras hopplöse son?

Men Pucko hade rätt, Nörd hade precis rensat klart i sina morotsland då han fick syn på något inne i skogen.
Han hade aldrig sett någon annan röra sig i de här delarna av ön, så han blev nyfiken och smög sig närmare för att kolla upp det.
När han kom tillräckligt nära såg han att det var tandläkare. Under ett ögonblick var han som förstenad av rädsla, och det tog honom några sekunder innan han tog till flykten.
Då trampade han på en igelkott.
- AAAAAAAj!!!!!!!, skrek Nörd. Han hoppade till och råkade hamna med huvudet före i ett hål i marken.
Han hörde tandläkarna komma. Han var fast, det var ute med honom och han visste det. De skulle borra, dra och sätta på honom en tandställning så fort de fick chansen, han skulle inte kunna äta morötter på en evighet. Nörds liv passerade revy för hans ögon, det såg ut som ett morotsland under skiftande väderleksförhållanden. Han svimmade elegant.
Men just som tandläkarna plockat fram borren och hoppets brunn tycktes ha sinat för gott, kom tre tykna féer till hans undsättning.

Tiden gick, och gick och gick tills den blev trött i fötterna och satte sig ner på en stor sten med en kopp espresso.

Efter tjugo år hade mycket på ön förändrats. Slottet, som naturligtvis var byggt i stiligt aluminium, hade rostat. Och nästan alla djur, förutom katterna som avskydde vatten och hade såväl fysiskt sydd i form av klor som magiskt beskydd av öns elaka men kattälskande häxa, hade drunknar då de försökte undkomma tandläkarnas djurkontroller. De resterande önskade att de gjort detsamma. De helt perfekta stränderna och värmen hade dragit till sig turister, och inkomsten från turismen var välkommen då det gällde att bygga ut staden. Tandläkarna hade fixat sig en mottagning, och det fanns inte en kotte på hela ön som inte hade perfekt tandhygien.
Men Pucko och Nördina hade börjat bli till åren, och behövde få tag på någon som kunde sköta det lilla riket efter dem efter deras sons mystiska och tragiska försvinnande.
De hade också funderat på att låta ön bli en tandläkardiktatur, enligt Nördinas förslag, men Kocken hade gnisslat tänder så otäckt när han fick höra förslaget att kungaparet kom på bättre tankar.

De senaste tjugo åren hade Nörd bott hos de elaka féerna Fä, Ful ock Fika, vilka räddat honom ifrån de hemska tandläkarna.
Nörd kunde inte sedan chocken han utsattes för den där dagen då han mötte tandläkarna, minnas sin riktiga identitet.
Han trodde att han var Törnrosa.
Nu var det ju så att féerna först hade tänkt förvandla prinsen till en konservöppnare, men de avstod från detta eftersom de behövde någon son städade och skötte hushållet åt dem, en syssla Nörd kom att sköta alldeles utmärkt.
Han trivdes faktiskt riktigt bra i det lilla trånga köket bland alla knivar, stekpannor och kastruller.
Så naturligtvis var féerna nöjda med sin hushållerska, det var bara ett problem: eftersom han trodde att han var Törnrosa så var han rädd för sländor. Det innebar i praktiken att feerna var tvungna att spinna själva, och ibland kunde det bli riktiga slagsmål om vem som skulle sköta denna så tråkiga syssla.

Men en regnig dag då féerna såg på tv i vardagsrummet och inte hade något alls att göra, kom Nörd och frågade om han kunde få lite garn att väva ett fint klänningstyg av.
Féerna tyckte att det kunde han väl få eftersom han redan skött resten av hushållsarbetet så duktigt.
Fika gick och rotade lite överallt, men hon kunde inte finna något garn.
- Du får väl spinna lite garn då, sa Fä till Nörd. Kom så ska jag ska visa dig hur man gör.


Nörd följde tveksamt efter in i det lilla otrevliga rummet där spinnrocken stod, och såg på när Fä visade honom hur man skulle spinna det allra bästa garnet.
- Nu är det din tur att försöka, sa hon till Nörd, men hans rädsla för sländor var så stor att han stod som fastnaglad i dörröppningen. Fä gav upp, hon hade viktigare saker för sig, "Björnes magisin" började när som helst.
Fegis, muttrade Fä efter en stund, innan hon gick ut ur rummet.
- Nå, hur gick det?, undrade Fika.
- Det är omöjligt! han tror verkligen på fullaste allvar att han är Törnrosa!
- Då kan väl du spinna då, det behövs, vi har helt slut på garn. anmärkte Fika.
- Aldrig! fräste Fä.
De två féerna började utbyta spydigheter, och efter ett tag kom Ful, den äldsta av féerna och daskade till sina systrar i huvudet med sitt trollspö.
- Ni väckte mig ur min djupa skönhetssömn! tjafsade hon.
Tillslut blev det ett riktigt slagsmål, och en magistråle träffade Nörd där han fortfarande stod som förstenad i dörröppningen,
Efter några timmar hade féerna bråkat färdigt, och vardagsrummet hade som vanligt ändrat utseende.
Tv: n hade förvandlats till en hamburgare, soffan till en flygande matta och soffbordet till en racersköldpadda på en radiobil.
- Nörd! kom och städa upp här! skrek féerna.
De hade ingen aning om vad som hänt honom.
Tillslut utbrast Fika:
- Näe, se här! Nörd har blivit förvandlad till en lampskärm från IKEA!
- Och en prickig, usch…
- Nu har ni allt ställt till det!, tjafsade Ful.
- Vem ska nu sköta disken?
Efter noga överläggande kom féerna fram till att de måsta få tillbaka prinsen på något vis.
De hade då redan prövat alla formler och trollknep de kände till, men han var och förblev en lampskärm.
Till slut visste féerna ingen annan utväg än att de var tvungna att besöka en ondskefull häxa vid namn Lime. Hon var troligtvis den enda som kunde lösa den här typen av förbannelser, men hon var antagligen också den enda de tre tykna féerna inte vågade sätta upp sig mot. Lime bodde på den tiden i en grotta i det stora berg som reser sig i mitten av ön. Dit var det en lång och krånglig väg, men efter alla år som Nörd slavat hos dem, kunde de bara inte med att låta honom förbli en lampskärm.

De gav sig av tidigt redan nästa dag och högg sig fram genom den snåriga skogen med hjälp av tre stenar de förvandlat till machetes.
De högg hela dagen, ända tills mörkret föll, de kunde inte fortsätta längre då eftersom de glömt ficklampsformeln hemma. Men så snart solen gått upp, fortsatte de sin mödosamma vandring till häxan, och de nådde grottans öppning vid middagstid. Där möttes de av häxans tama drake Osvald, som hälsade med ett svårtolkat flin och visade dem vägen till Lime.
De gick in genom den lilla grottöppningen som var så liten att de var tvungna att krypa igenom den.
Grottans öppning åtföljdes av en lång korridor, facklor på väggarna lyste upp mörkret och kastade ett spöklikt fladdrande sken över dem.
Längs väggarna kilade stora äckliga råttor fram och tillbaka, och i det droppande taket hängde det fladdermöss och rikligt med spindelväv.
Féerna tyckte att de hade kommit till ett riktigt trevligt ställe.
Till slut kom de till det rum där Lime satt, det lystes upp av mängder av tända stearinljus, och hon skulle precis äta middag då hon fick syn på dem.
- Ni är sena! först hade jag tänkt skicka Osvald att lysa upp vägen för er. Jag avstod från det då jag tyckte att ni kunde få lära er en läxa, era amatörer.
Lime flinade elakt och bad dem sitta ner, så att de kunde prata ut om problemet över en skål rykande manetsoppa.
Hon ville veta varför féerna gjorde sig allt detta besvär för någon annan, för det var inte likt dem och fick dem definitivt att sjunka i aktning hos henne.
Men efter att de pratat en stund gick Lime fram till grottans ena vägg, öppnade en väl kamouflerad liten dörr och hämtade en flaska med något skumt rött innehåll.
Detta hällde hon på lampskärmen, som genast förvandlades till en prins.
Nörd och häxan såg på varandra, häxan hade aldrig sett någon så ful i hela sitt liv, hon kunde inte slita blicken ifrån honom.
Nörd fortsatte att titta på Lime med en blick féerna aldrig tidigare hade sett.
De hade blivit kära vid första ögonkastet.

Efter ett år hade Nörd kommit tillbaka till slottet, som nu var fyllt av dekorationer, gäster och morotsrätter. Med sig hade han häxan Lime, sin nyblivna fru. Nörd hade återfått sin forna personlighet, men växlade inte så sällan över till att vara "Törnrosa". Detta var emellertid inget problem för hans äktenskap, då Lime ändå alltid använt Oswald till att spinna garn åt henne. Nörd/Törnrosa och Lime bodde tillsammans i Limes grotta och skötte därifrån öns nya och fruktade underrättelsetjänst "tandläkararmen". Pucko hade fått nog av de skuldkänslor tandläkararméns behandling av hans undersåtar ställde till med, skiljt sig, abdikerat och flyttat till ett buddhistkloster i himalaya för att få frid. Nördina gifte om sig med Kocken.
Törnrosa och Lime brukade hälsa på uppe på slottet ibland, Lime för att språkas vid med sin nya bästis Kocken och Törnrosa för att brodera vackra tavlor tillsammans med Nördina.

Men varje eftermiddag spenderade Nörd i sitt mototsland, för vissa saker förändras helt enkelt inte inte, oavsett hur mycket espresso tiden sörplar i sig.

Novell



Sannas händer är knäppta och hennes vackra bruna ögon sorgsna. Hon sitter lutad mot väggen i ett hörn av sitt rum. Det är hennes fyrkant, hennes borg. Tandköttet blöder och hennes kropp värker, fast det som gör ondast sitter någonstans i magen, som en stor svart klump som vägrar att släppa taget. Hon har försökt länge att göra sig kvitt klumpen men den sitter där lika hårt som svart bläck sitter på vitt papper. Hon hade försökt förstå varför det satt där, vad hon hade gjort för att förtjäna det men hur hon än funderade så fick hon inga svar. Det var bara tomheten i hennes inre som skrek genom nätterna. Hon kunde inte bli kvitt det. I bakgrunden spelas sånger om brustna hjärtan. Hon hör inte, ljudet finns bara där som ett brus i hennes hjärna. Det där bruset som ackompanjerade hennes dystra tankar perfekt.

Hon vill fly. Det var det hon sysslat med det senaste året. Att fly verkligheten, att fly världen. Hon gör det så bra. Men ändå inte. Ingenting hon gjort hade någonsin varit bra nog. I hennes ögon var hon den mest misslyckade personen som någonsin gått i ett par slitna gymnastikskor. Hon hade alltid trott om andra att de hade en given plats i livet, något som just de var ämnade för, men när det gällde henne själv såg hon ingen sådan plats. Om hon nu inte skulle föregå som ett exempel- se så olycklig en människa kan vara! Det betvivlade hon dock men det var inget hon sa högt. Kraven hon hade på sig själv samlades på hög och vägde så tungt på axlarna att hon slokade som en vissen blomma. I spegeln såg hon inte det andra såg - hon såg finnig hy, tandställning, fräknar och rödburrigt hår. Hon hatade allt det hon såg.

Anorexi stavades det onda i magen. Bantning hade ingenting med det hela att göra. Det var kraven, rädslan att aldrig duga, alla hårda ord hon utstått under högstadietiden som var orsaken. Hur många gånger hade man inte sagt henne "det går över". Men såren fanns där, skulle alltid finnas där. Det spelade egentligen ingen roll om hon åt eller inte, det onda skulle nog alltid finnas kvar där och påminna henne om hur äcklad världen var över hennes existens. Men om hon flydde världen och levde där hon var smal och lycklig så kunde hon åtminstone lura sig själv att allt var bra. Att allt alltid hade varit bra. Hon var ingen ful ankunge, hon hade alltid varit Askungen i sidenklänning. Om hon blundade så trodde hon på det själv. Det sorgliga var att hon alltid varit Askungen i sidenklänning men hon hade aldrig haft modet att inse det eller träffat de rätta människorna som kunde bekräfta det.

Ansiktet i spegeln är lugnt. Ögonen har spår av gråt och är lätt svullna. Hon koncentrerar sig på uppgiften. Saxen rispar huden. Något inom henne vågar inte, hon vågar inte stöta till ordentligt. Hon vågar faktiskt inte skära den vassa saxen hårt mot skinnet och framkalla frid i kroppen. Någonting inom henne vill göra det - sticka hårt och djupt så att smärtan i magen äntligen försvinner, men en annan del vill leva. Hon vill egentligen inte ha ont. Men det har hon. Överallt. Att ta död på smärtan är nog det allra bästa, tänker hon för sig själv och rispar huden med saxen.

Saxen gör röda märken i skinnet, som kommer att övergå i blålila inom några timmar. Hon vet, det här är inte det första försöket. Det här är inte första gången hon misslyckas med en sådan enkel sak som att göra slut på allting. I spegelns glas ser hon ansiktet. De stora bruna ögonen som sorgset ropar "se mig, älska mig!" Hon gråter nu. Gråten hänger som en hinna i luften långt efteråt. En tunn hinna mellan liv och död som när som helst kan spricka. Det blöder inte, men det svider. Handlederna är rispade men inte tillräckligt djupt. Hon måste sysselsätta sig, så hon låser om sig och sätter igång med 400 sit-ups. Det går fort, hon är van.

Klockan är redan ett och hon har bara ätit ett äpple. Hon är inte ens hungrig. Hon kan inte längre framkalla hungerskänslor. Magen har för många månader sedan slutat kurra. Sanna studerar magen i spegeln. Den är fortfarande alldeles för tjock. Hennes spegel tycks inte förmedla den sanna bilden av skinn och ben. Hon har inget fett på kroppen. Det har hon inte haft på länge. Hennes tröjor i storlek 34 är fyra gånger för stora, men det ser hon inte. Hon tycker att det är svårt att komma i dem. Sjukdomen har gjort henne döv och blind. Allt hon kan tänka på är kalorier och straff, sit-ups och självmord. Det finns ingen annan verklighet för Sanna än den falska. Den som alla andra ser förstöra henne. Hon bryts ner bit för bit och omgivningen ser det men når inte fram.

Det knackar på dörren. Hon svarar med ett kvävt "ja". Mamma ropar att det är mat. Orden som gör det onda i magen ännu ondare. Orden som äcklar henne mer än andra ord Hennes mors bekymrade röst säger utanför: "Sanna, kom nu!" Hon svarar som hon alltid gör: "Kommer mamma!"

Försiktigt låser hon upp dörren och går in i badrummet. Hon tvättar noga sina händer, något hon gör flera gånger varje dag, hon vill få bort smutsen. Det orena som fläckar hennes äckliga kropp. Hon går sedan in i köket där maten står framme på bordet. Hennes mamma ser ledsen ut men hon orkar inte fråga vad som är fel. Hon anar inte att det beror på att hon själv är sjuk. Hon ser inte att andra bryr sig om henne. Hon bryr sig inte om sig själv så hon inser inte heller att andra bryr sig. Hon petar i maten. Leker med salladen och skyfflar runt potatisbitarna. Då och då tar hon en mikrotugga som hon tuggar länge och väl. Det går så trögt. Det är så jobbigt att äta att hon helst skulle vilja låta bli. Men då vet hon att mamma tjatar så hon skapar illusioner istället. Mamma ler lite nu när hon äter. Efter en halvtimma och nästan en orörd mattalrik säger hon: "Nu är jag mätt." Mamma ser sorgsen ut igen och ger henne en vädjande blick "Ät lite till, du... Sanna du har ju knappt rört din mat!" Sanna skakar på huvudet, tar sin talrik och bär den till diskbänken. Hon går förbi sin mor och in till badrummet för att tvätta sig ren. Hennes mor drunknar i snyftningar när dörren slås igen och det bekanta klicket hörs. Hennes dotter är inlåst i ett fängelse.

Kistans lock är öppet. Hennes en gång vackra, bruna ögon är slutna och händerna ligger knäppta på bröstet. Hennes familj står där runtomkring och sörjer. Några få vänner är där i bakgrunden. Hennes kista pryds av rosor. Musiken som spelas är vacker. Hon finns inte mer och hon har äntligen fått stopp på det onda i magen. Med ett ryck vaknar hon upp alldeles svettig. Sakta inser hon att det var en dröm. Samma dröm varje natt. Hon försöker skriva i sin dagbok men känslorna vill inte sättas på pränt. De vill inte avslöjas för de är rädda för konsekvenserna. Hon brer på sig en extra filt, hon fryser alltid.

Där i mörkret förstår hon det andra för en lång tid sedan insett. Hon är sjuk. Det onda i magen går inte bort genom att skaffa ännu mera ont. Nu verkar allt vara för sent. Vem ska kunna rädda henne nu? Hon är dömd till döden. Men det var väl det hon ville också. I alla fall i början. Men nu har hon börjat tvivla. Livet borde vara mer än det här, tänker hon och somnar om igen. Lättad.


Novell



Jag gick ner för trappan tittade mig en extra gång i spegeln för att försäkra mig om att allt såg bra ut, det gjorde det, sminket var perfekt, en tjock rand av svart kajal låg jämnt ovanför ögonfransraden, jag hade ritat en spindel som hängde ner på kinden från ögat, det såg väldigt tufft ut. Jag hade flera lager av svart mascara och ett knallrött läppstift på läpparna. Håret hade jag färgat svart kvällen till ära och jag hade tuperat det så det stod åt alla håll. Kläderna var nyinköpta, ett rött genomskinligt linne med en svart bh under, en kort svart kjol och svarta nylonstrumpor, jag hade fått låna min brors svarta kängor som jag hade uppknutna så att plösen hängde ut. Som grädde på moset hade jag ett nitbälte löst hängande över höfterna.

Jag skulle vara snyggast i kväll!

Jag öppnade dörren, utanför stod hela gänget. Tommy, Matte, Chrille, Coffe, Pyret, Lisa, Norpan, Jimpen, Svante, Micke, Mojje, Myra och Sofia, alla var klädda i svart och rött och alla höll i en varsin kasse med sprit eller öl.

Det var dags för Halloweenfest! Det innebar mycket supa och ha kul!

Gänget stormade in och gjorde det bekvämt för sig, satte på musik, öppnade ölburkar, Mojje och Jimpen, som var tillsammans, hade krypit upp i en fåtölj och gosade.

Jag letade efter Micke med blicken, det var honom jag tänkte satsa på den här kvällen. Där stod han, med en starköl i handen, han kollade in skivsamlingen.

Det var dags för första steget. Jag gick fram till honom, sträckte på mig och putade lite extra med brösten, slet ölen ur handen på honom.

- Är det lugnt om jag tar lite?

- Jadå, drick på du bara, svarande han och log.

Som tack kysste jag på kinden. Jag tog en klunk av ölen, det smakade verkligen illa, men det brydde jag mig inte om, jag ville bli full och skulle ändå inte känna något efter en öl till. Jag gav Micke en till kyss, den här gången på munnen. Han var direkt med på noterna och började kyssa mig på munnen och gick ner mot halsen. Medan han höll på fortsatte jag att hälla i mig öl.

- Har du inget mer? frågade jag när jag druckit upp allt.

Han plockade upp en till sig själv och en till mig ur sin kasse. Jag tog emot den och öppnade den, tog en klunk. Den här gången smakade det inte lika farligt.

Vi började gå mot mina föräldrars sovrum, både jag och Micke hade börjat bli lite fnissiga. Vi gick och skrattade och kysstes om vartannat. När vi kom in i sovrummet kastade vi oss på sängen. Han hällde öl på mig som han sedan slickade upp och jag gjorde likadant med honom. Vi började kyssas väldigt hett. Han tog av mig linnet, smekte mina bröst och kysste mig. Min puls började slå hårdare. Jag kände ruset. Den härliga känslan. Jag hörde musiken dunka hårt utanför, alla skrek och skrattade.

Helt plötsligt öppnades dörren. Micke brydde sig inte om det och inte jag heller. Jag fortsatte att kyssa Micke. Då kände jag något ljummet och kladdigt i mitt ansikte. Jag tittade upp och såg Tommy stå och hälla vin över mig. Han böjde sig ner för att slicka upp det. Micke började dra ner min kjol. Tommy hällde vin i min mun och jag svalde, jag tycker egentligen inte om vin, men nu kände jag inte smaken utan svalde och kände mig bättre. Micke drog av mig mina nylonstrumpor och smekte mina ben och kysste min mage. Tommy började smeka mina bröst. Jag tog bort hans händer och bad honom att sluta men han fortsatte. Jag började känna mig illa till mods. Där låg jag i bara bh och stringtrosor, så jag puttade bort Tommy och skrek att han skulle dra åt helvete. Han brydde sig inte utan kom tillbaka till mig, men Micke slutade, han gav mig en irriterad blick och så gick han därifrån. Jag ville att han skulle stanna men Tommy började hälla i mig vin som jag var tvungen att svälja.

Plötsligt mådde jag jättedåligt. Musiken och skratten flöt ihop till något luddigt ljud. Jag såg Tommy suddigt framför mig, hans händer var överallt, jag försökte få bort honom från mig men jag hade ingen kraft i varken ben eller armar så jag försökte skrika men musiken överröstade mig. Tillslut försvann allt för mina ögon och det enda jag hörde var hur Tommy stönade och andades häftigt. Efter ett tag försvann också det och följdes av en oändlig tystnad...


http://www.ronnaskolan.sodertalje.se/noveller/index.shtml

Novell - Farliga sms

Ni kommer inte ångra er att ni läst den!

Sandra satt på sin säng med tårar i ögonen hur kunde han göra slut?, hen vet ju att hon har det jobbigt som det är.
Först så dör hennes hund Sam, Sen så skiljer sig mamma och pappa.... Och han gör bara slut! Han sa att han hade tröttnat på tjejer. Det är inte likt Leo!
Nu bryts tystnaden av ett pip från Sandras mobil, Vem kan det vara?
Det står att det är från en annonym persson, och i smset så står det:
Jag tycker att du är söt.
Äh.. Vem är du?, skriver hon tillbaka.
Jag tycker att du är söt.
Känner jag dig?!
Nej men jag tycker ändå att du är söt.
Sandra tycker att det verkar konstigt och bestämmer sig för att inte svara.
Efter 10 minuter får hon ett nytt sms där det står:
Om du inte svarar så kommer något hemsk att ske.
Vad för något?
Det kan jag inte säga.
Okej men jag måste nog sova nu God natt.
Godnatt...
Sandra lägger sig för att sova men det tar minst en timme att somna, hon tänker på gubben som håller på att skicka sms.
Kvart över åtta nästa morgon så piper det på Sandras mobil, Det är han och han skriver:
Är du vaken?
Neeej, det är söndag och jag brukar inte gå upp så tidigt.
Men det gör du idag du ska gå och duscha, om du inte gör som jag säger så kommer något hemskt hända.
Okej, jag ska gå och duscha...
Sandra går upp och in i badrummet för att ta sig en dusch.
När hon duschat ett tag hör hon hur någon eller något knackar på fönstret. Det kan väll inte vara möjligt, vi bor ju på 4e våningen det måste varit inbillning.
När hon duschat klart så tar det inte lång tid innan det piper på hennes mobil.
Hörde du att det knackade på fönstret?, det var jag.
Vem är du och hur kan du veta så mycket om mig?
Jag vet det bara, och jag vill att vi ska träffas i parken ikväll för att du är så söt och om du inte kommer så kommer något hemskt att hända.
Okej villken tid, skriver Sandra tilbaka. Nu tycker hon att det börgar bli lite läskigt.
Klocka 8, och kom inte för sent.
Okej.
Sandra går in och sätter sig vid datan, hon går in på msn.
Vad ska du göra idag då?, frågar Nicke.
Jag vet inte det är nån gubbe som vill att jag ska komma till parken klockan 8 om en halvtimme altså, Vad ska du göra själv då?
Jag trodde att jag skulle vara med Leo men han stack precis, jag vet inte varför?
Okej, men jag ska nog gå nu syns sen, Hejdå.
Sanda sätter på sig jackan och börgar gå mot parken precis innan hon kommer fram hör hon någon som skriker, SLÄPP MIG GUBBE!
Sedan hörs ett pistolskott och någon som skriker till. Det var något med den rösten som Sandra kände igen.
Hon går in i parken och ser en mörk skepnad som står en bit bort och bervid honoom ligger någon, det piper på hennes mobil igen,
Ja, det är jag som står framför dig kom hit nu.
Sandra tvekar men börgar sedan gå mot mannen.
Hej Sandra säger han.
Sandra svarar inte hon vill veta vem som ligger i snön.
Den som ligger där titta upp på henne och då ser hon att det är....
LEO! vad har hänt?!
Han sköt mig i foten viskar Leo.
Ja för dendära ungen var så jäklar irriterande och skulle lägga sig i allt!
Men du kan väll inte bara skuta honnom?
Jo det kan jag om jag vill, och nu vill jag att du följer med mig till dendära stugan.
Sandra följer ovilligt efter, men när hon ser att inte gubben tittar så tar hon sin chans och börjar springa
men han ser henne på engång och är snart ikapp henne.
Släpp mig skriker Sandra när han tar tag i hennes arm.
Nej det tänker jag inte.
Han drar med sig henne till stugan och går in i den, när dom kommer in så sätter han sig på sängen och tittar på henne utan att släppa taget om hennes arm.
Då hörs lud utifrån, Det är polisen!!
Gubben blir helt blek i ansikter och håller hårdare och hårdare i armen.
AJ! skriker Sandra när han för 3e gången river henne på handen.
Då knackar det på dörren och någon ropar
Släpp in oss i lagens namn.
Gubben lägger sig på sängen och stirrar rätt upp i taken men han släpper inte taget om hennes arm.
Hur är det med dig?, frågar polisen när han lyckats bryta upp dörren.
Jo det är okej men han vägrar att släppa taget om min arm.
Men det blir han tvungen att göra för nu ska han med till stationen.
När Sandra kommer loss så skyndar hon sig ut för att titta hur det gick med Leo.
Kan inte jag få åka med?, ropar hon precis innan ambulansen åker iväg.
Men var det inte du som var inne i stugan nyss?
Joo men jag vill åka med Leo kommer han att klara sig?
Ja som turvar var det bara ett skott i foten.
Villen tur, men kan jag inte få åka med? snälla.
Jo okej då hoppa in ibak då.
Tack så mycket!
Hon går in och sätter sig brevid Leo, Hur är det?
Jo det är väll bra för utom att jag har jävligt ont i foten.
Du ville altå inte göra slut?
Nej jag älskar ju dig, Leo kramar Sandra.

      bloglovin



Namn: Veronica
Ålder: 16
Längd: 158 cm
Hårfärg: Blond
Ögonfärg: Grön/blå/grå
Bor: Bro
Sysselsättning:
Jag blir syselsatt rätt så fort kan jag bara seja ;) Jag brukar vara ute, mysa med mina vänner och bara leva mitt liv! Ingen tid kan gå till spillo för imorn kanske man är död? ;)

Intressen:
Jag älskar att blogga! eller allt med blogging, designa, sysselsätta folk m.m Det finns en sak som går före allt det och det är såklart alla mina underbara vänner! Jag brukar vara ute, fota och massor med mer! Läs min blogg för att veta nästan exakt allt ;)

RSS 2.0